Personporträtt: Nu slipper Linus linda brösten
Vi möts utanför. För porten är låst och jag har inte koden.
– Jaså är det du?
En kram fastän man inte borde.
Blocket och pennan i vägen, diktafonen.
Linus Hedlund är nästan som jag minns honom: smal, svartklädd, klara drag och ögon.
Och det andra som jag inte har några minnen av: den mörka rösten, axlarna, bröstkorgen, överarmarna. Testosteronsprutor och operationer i kombination med mitt dåliga minne.
Och ändå: jag känner igen honom.
– Första gången jag fick ordet transsexualism förklarat för mig var jag sexton år.
Jag kunde känna igen mig i mycket av det som beskrevs, men var samtidigt inte helt säker.
En transsexuell person upplever sig vara född med fel kön och vill oftast korrigera sin
könstillhörighet med hjälp av operationer och hormonbehandling.
– När man läser om transsexuella verkar allting så enkelt, de säger saker som ”det där har jag
vetat om ända sedan jag var liten”. För mig har det aldrig varit så påtagligt.
Jag minns ändå känslan av att vara ful och dålig väldigt starkt, jag tyckte aldrig att jag dög som barn.
Och jag var ofta väldigt arg. Nu i efterhand kan jag se att allt det där – ilskan, känslan av att vara misslyckad, fulheten – hänger ihop med min transsexualism på något sätt.
Men hur vet man riktigt säkert?
Linus ler lite åt min fråga och plockar fram ett exempel som han har använt flera gånger tidigare,
illustrerar så att även jag ska förstå.
– Tänk såhär, säger han, att du är född biologisk kille. I morgon bitti vaknar du upp
med ett par bröst, och en fitta mellan benen. Skulle du ändå inte önska att alla fortsatte att säga han till dig?
Och skulle du inte önska förändra din kropp så att den blev till en killkropp igen?
Oftast får jag den här frågan från unga tonårskillar, och jag brukar få ett jo till svar.
Visst skulle de välja att operera sig.
– När jag var sjutton år förstod jag att jag inte var tjej. Jag har aldrig kunnat identifiera mig med tjejer.
När jag var barn till exempel, kände jag mig allra finast när jag fick ha byxor och håret uppsatt i en tofs så att det såg kortklippt ut. Mamma prackade aldrig på mig klänningar, men när jag ändå hade på mig en var jag
för feg för att våga be om något annat. När jag hade fyllt arton, kände jag mig färdigtänkt: jag var ingen tjej.
Jag var en kille.
Det korta håret, en jämn skugga över skallen. Att den praktiska pojkfrisyren, ansiktet med sin haka och näsa, den platta bröstkorgen, en smal trädstam tänker jag, en björk eller al, för några år sedan hade ett annat utseende känns främmande, liksom rösten: den är min brors.
Linus pratar, förklarar med händerna i luften, diktafonen suger upp allt det som pennan inte hinner med.
Fyra år har gått nu. Det är våren 2006 och Linus är tjugoett år. Han har precis börjat en två år lång utredning
som ska leda fram till att han får diagnosen transsexualism. Men det vet han inte ännu.
Bara att psykologen ställer onödigt många frågor om hans barndom och att han längtar
oändligt mycket efter att få slippa linda brösten.
– Om jag är missnöjd med min utredning? Nej, det kan jag inte säga att jag är, även om första året
kändes ganska onödigt. Det var många samtal med en psykolog som ville
ta reda på om jag verkligen var transsexuell, eller om jag led av något annat.
Jag visste hela tiden att det var transsexuell jag var. Jag ljög aldrig, men i slutet, precis innan
jag skulle få min diagnos fastställd tänkte jag mycket på vilka ord jag använde.
Transvården är ganska duktig på att placera in människor i små lådor, många frågor är konstruerade
efter en heteronorm. Transkillar som är lite mer feminina kan stöta på problem.
Min utredare frågade mig en gång: ”Om du nu är feminin, varför kan du då inte leva som tjej?”
Linus började ta hormoner i januari 2008.
– I början är det mer en psykisk lättnad, förändringen i kroppen
märks först efter några veckor.
En månad senare, den fjärde februari, slapp han lindan kring brösten.
– När jag vaknade upp från operationen fattade jag inte var jag var någonstans.
Bröstkorgen kändes liksom öm, som att någon hade gett mig små slag där.
Men jag var – och är – så glad. Nu kan jag göra saker jag inte har gjort på flera år, gå till badhuset till exempel. Som barn följde jag med till stranden men satt alltid under ett träd med en t-shirt på mig. Det var tortyr, för jag älskar att bada.
Jag tittar i smyg på överarmarna, avundsjukt. Linus märker det och skrattar:
– Numera går jag och simmar tre dagar i veckan.
Skriven under journalistutbildningen på Södertörns högskola, våren 2009.
