Reportage serier nyhetsartiklar porträtt illustrationer ...

På kylskåpsdörren sitter en bild på kungen fasttejpad. Den är svartvit
och kungen är ung och spänstig, han har ett stort leende och alldeles för små badbyxor.
På dörren finns annat också: gulnade tidningsurklipp med citat som ”Jag är glad att vara gay” och ”Tjej+tjej=sant”, ett vykort med texten ”Vad ska mormor säga?”

Kylskåpsdörren flyger upp. Fram med mjölk, smör, ost, grönsaker, humus, mjukost, marmelad.

Kungen ramlar nästan ner - men räddas i sista stund - badbyxorna fortfarande på plats. Koppar, glas, bestick och några tallrikar plockas ur diskmaskinen.

Tjoff! Luckan far igen med en smäll.

Kaffe, te, socker och skorpor trillar ur skafferiet. Fångas i luften. Landar på bordet.

Nästan färdigt nu. 

Klockan är några minuter i sex på kvällen och samlingen ska strax börja.
Tomas ordnar det sista med fikat. Han vet att ungdomarna som kommer hit
brukar vara hungriga, många har åkt direkt från plugget. Ikväll ska han baka en kladdkaka
har han tänkt, det är första dagen på den nya terminen och det måste firas.
Fram med visp, ugnsfast form och en rejäl bunke.

Hinna andas lite före samlingen.

Klockan blir sex. Ungdomarna bänkar sig, ikväll är de runt trettio stycken.

– Hej allihopa!

– Hej!

– Det här är Egalia, fritidsgården för hbt-ungdomar mellan 13 och 20 år.
Vi heter Tomas, Marie och Jojo och är ledare här. Så, vad betyder hbt?

– Homo, bi och trans, säger Angelica, 17 år. Hon har varit på Egalia två gånger
i veckan sedan hon var 15 år. Här känner hon sig hemma.  

– Det stämmer. Till Egalia kan man komma om man behöver
en paus från heteronormen. Här får man vara som man vill, bli kär i vem man vill.
Ingen dömer någon annan. Vi börjar med en namn- och pronomenrunda.

Marie höjer rösten:

– Hej, jag heter Marie! Jag är lite över trettio och är ledare här. Jag vill att ni säger hon till mig.

Långa namn blandas med korta, blandas med åldrar och pronomen, blandas med skratt och ljudet av en kaffekopp som går sönder. Josephine, 18 år, säger så tyst att
nästan ingen hör att hon är på Egalia för första gången.
Det blir stilla i någon sekund, eller kanske är det ännu längre, sedan skriker
Angelica och klappar hårt i händerna: 

– Fy fan så modigt att komma hit ensam!

Ännu en kaffekopp går sönder, ännu ett skratt hörs och ännu en applåd.

Samlingen är slut och Angelica tar med sig Josephine bort
till en stor karta som täcker ena kortväggen.
Det är en karta över Stockholm och alla förorter.
Här, säger Angelica, och räcker Josephine en ask med nålar. Ta en nål, vilken som helst, och sätt den där du bor. Ser du vad många som har varit här före dig?

Josephine plockar en nål ur asken och hittar stället där hon bor,
klämmer fast nålen. Den trängs med andra nålar på kartan.
Ungdomar trängs med andra ungdomar i köket där Tomas står och vispar ihop
ägg med kakao och mjöl.

Bakom honom, bredvid kylen med kungabilden och alla gulnade urklipp, hänger en telefon med en kamera.
I kameran skymtar man en bit av Sveavägen.
Det är för att porten är låst. Ingen kan besöka Egalia utan kod.
Har man ingen kod får man ringa på och visa sitt ansikte i kameran.

Tomas pratar med två fnittriga tjejer i luren. Deras ansikten syns tydligt på skärmen.

– Välkomna in! Ring på här uppe också så kommer någon och öppnar. 

Egalia har inte alltid varit låst, förklarar Tomas. Han tömmer smeten i formen och ställer in den i ugnen.
Luckan igen med ett brak, äggklockan uppskruvad på knappt ett varv.
Han fortsätter och rösten får en annan klang, liksom mer dämpad, ett litet ilsket djur i strupen:

– Det var våren 2007, jag jobbade inte här då. En man med en yxa tog sin in i RFSL:s lokaler, där vi är nu, och attackerade en kvinnlig kurator. Hon klarade sig utan några skador,
men efter det blev vi tvungna att låsa in oss.

Kakan får färg i ugnen, det gläntas på luckan några gånger,
är den verkligen klar eller ser det bara ut så?
Tallrikar och skedar dukas fram, saft blandas.
Att fika på Egalia är gratis liksom att låna böcker och filmer, sy eller pyssla.

Att det är gratis är viktigt, förklarar Marie, en av Egalias fyra ledare.
Dels handlar det om att inte skapa klasskillnader, dels om att inte behöva tvinga ungdomarna att ljuga.

– Det är så lätt att tänka sig, säger Marie. Hur Olle får femtio spänn av sin mamma ena dan
och så är de borta sen. För att han har köpt mackor här.
Och så har inte Olle berättat att han hänger på Egalia, och morsan börjar ställa frågor.
Nej, då är det bättre att ingenting kostar.

Normer. De blomstrar även på ett ställe som Egalia.
Egalia som önskar existera bortom normen eller kanske utanför den.

– Ser du en enda funkis härinne? frågar Marie. 

Tomas tittar på henne, som vore hon från en annan planet. Marie ler lite.
Lägger stickningen och garnnystanet i knäet.

– Ser du en enda funktionshindrad människa härinne? 

Det gör inte Tomas. Inte heller ser han några invandrare,
bara vita innerstadsungar.

Det märks på kartan också. Nålarna sitter tätast i och kring innerstaden,
väldigt mycket glesare i förorterna.

Marie säger:

– Jag tror att arbetarklassungar har mycket svårare att ta sig hit.
Medelklassungar däremot har lättare att röra sig i – och ta del av – offentliga utrymmen.
De har ett större kulturellt och socialt kapital. De är vana att gå på teater till exempel, och att gå till biblioteket. Det är svårare att övertyga en arbetarklassunge om att
”du har verkligen rätt till det här, Egalia är till för dig!”

De ungdomar som ändå har hittat hit sitter uppkrupna i soffor och fåtöljer,
skorna i en hög på golvet. Det är som att vara hembjuden till någon man har känt mycket länge.
Ungdomarna plockar själva vad de vill ha från fikabordet,
håller koll på kameran och släpper in varandra genom den låsta porten.
De byter skivor i den gamla skivspelaren, en sådan där man inte kan
dansa vilt till för att den ibland börjar hacka, Angelica ropar:

– Hur fan får man igång musiken, Marie?

– Fäll ner piggen bara, men försiktigt.

Och plötsligt: musik mellan väggarna, under taket, över golvet.

Klockan närmar sig åtta på kvällen.
Kylskåpsdörren öppnas, kungen hänger fortfarande där han ska.
Mjölken bärs in, smöret, humusen, osten och grönsakerna likaså.
Diskmaskinen plockas ur. Alla hjälps åt.
Luckan stängs försiktigt och Tomas hinner andas.

På väggen, bredvid kylen med kungabilden, de två vykorten och tidningsurklippen,
hänger en telefon med en kamera.

Skriven under journalistutbildningen på Södertörns högskola, hösten 2010.

Vi möts utanför. För porten är låst och jag har inte koden.

– Jaså är det du?

En kram fastän man inte borde.
Blocket och pennan i vägen, diktafonen.

Linus Hedlund är nästan som jag minns honom: smal, svartklädd, klara drag och ögon.
Och det andra som jag inte har några minnen av: den mörka rösten, axlarna, bröstkorgen, överarmarna. Testosteronsprutor och operationer i kombination med mitt dåliga minne.
Och ändå: jag känner igen honom. 

– Första gången jag fick ordet transsexualism förklarat för mig var jag sexton år.
Jag kunde känna igen mig i mycket av det som beskrevs, men var samtidigt inte helt säker.

En transsexuell person upplever sig vara född med fel kön och vill oftast korrigera sin
könstillhörighet med hjälp av operationer och hormonbehandling. 

– När man läser om transsexuella verkar allting så enkelt, de säger saker som ”det där har jag
vetat om ända sedan jag var liten”. För mig har det aldrig varit så påtagligt.
Jag minns ändå känslan av att vara ful och dålig väldigt starkt, jag tyckte aldrig att jag dög som barn.
Och jag var ofta väldigt arg. Nu i efterhand kan jag se att allt det där – ilskan, känslan av att vara misslyckad, fulheten – hänger ihop med min transsexualism på något sätt.       

Men hur vet man riktigt säkert?

Linus ler lite åt min fråga och plockar fram ett exempel som han har använt flera gånger tidigare,
illustrerar så att även jag ska förstå.

– Tänk såhär, säger han, att du är född biologisk kille. I morgon bitti vaknar du upp
med ett par bröst, och en fitta mellan benen. Skulle du ändå inte önska att alla fortsatte att säga han till dig?
Och skulle du inte önska förändra din kropp så att den blev till en killkropp igen?
Oftast får jag den här frågan från unga tonårskillar, och jag brukar få ett jo till svar.
Visst skulle de välja att operera sig.

– När jag var sjutton år förstod jag att jag inte var tjej. Jag har aldrig kunnat identifiera mig med tjejer.
När jag var barn till exempel, kände jag mig allra finast när jag fick ha byxor och håret uppsatt i en tofs så att det såg kortklippt ut. Mamma prackade aldrig på mig klänningar, men när jag ändå hade på mig en var jag
för feg för att våga be om något annat. När jag hade fyllt arton, kände jag mig färdigtänkt: jag var ingen tjej.
Jag var en kille.

Det korta håret, en jämn skugga över skallen. Att den praktiska pojkfrisyren, ansiktet med sin haka och näsa, den platta bröstkorgen, en smal trädstam tänker jag, en björk eller al, för några år sedan hade ett annat utseende känns främmande, liksom rösten: den är min brors.

Linus pratar, förklarar med händerna i luften, diktafonen suger upp allt det som pennan inte hinner med.
Fyra år har gått nu. Det är våren 2006 och Linus är tjugoett år. Han har precis börjat en två år lång utredning
som ska leda fram till att han får diagnosen transsexualism. Men det vet han inte ännu.
Bara att psykologen ställer onödigt många frågor om hans barndom och att han längtar
oändligt mycket efter att få slippa linda brösten.

– Om jag är missnöjd med min utredning? Nej, det kan jag inte säga att jag är, även om första året
kändes ganska onödigt. Det var många samtal med en psykolog som ville
ta reda på om jag verkligen var transsexuell, eller om jag led av något annat.
Jag visste hela tiden att det var transsexuell jag var. Jag ljög aldrig, men i slutet, precis innan
jag skulle få min diagnos fastställd tänkte jag mycket på vilka ord jag använde.
Transvården är ganska duktig på att placera in människor i små lådor, många frågor är konstruerade
efter en heteronorm. Transkillar som är lite mer feminina kan stöta på problem.
Min utredare frågade mig en gång: ”Om du nu är feminin, varför kan du då inte leva som tjej?”

Linus började ta hormoner i januari 2008.

– I början är det mer en psykisk lättnad, förändringen i kroppen
märks först efter några veckor.  

En månad senare, den fjärde februari, slapp han lindan kring brösten.

– När jag vaknade upp från operationen fattade jag inte var jag var någonstans.
Bröstkorgen kändes liksom öm, som att någon hade gett mig små slag där.
Men jag var – och är – så glad. Nu kan jag göra saker jag inte har gjort på flera år, gå till badhuset till exempel. Som barn följde jag med till stranden men satt alltid under ett träd med en t-shirt på mig. Det var tortyr, för jag älskar att bada.

Jag tittar i smyg på överarmarna, avundsjukt. Linus märker det och skrattar:

– Numera går jag och simmar tre dagar i veckan.

Skriven under journalistutbildningen på Södertörns högskola, våren 2009.